Varför blev det en saluki?
Historien om hur min första saluki Dino kom till mig är en lång historia. Jag hade tidigare haft schäfer men kunde av medicinska skäl inte behålla min dåvarande hund. Mitt hjärta brast den dagen jag var tvungen att omplacera honom. Efter cirka ett år så genomgick jag en större operation som skulle lösa problemet och jag skulle kunna skaffa hund igen. Glad i hågen kontaktade jag uppfödaren till min förra hund och kunde efter några månader hämta en valp. Till min stora sorg så visade det sig att operationen jag gjort inte hade löst problemet utan jag blev sjuk igen efter cirka 2 månader och var tvungen att lämna tillbaka honom.
Jag var nu säker på att jag aldrig skulle kunna ha hund utan att bli sjuk. Som tur var så umgicks jag med flera personer som hade hund bland annat vinthundar som jag redan från början tyckte var mycket vackra hundar men inte riktigt min stil. Jag följde med på hundträffar, promenader och andra hundrelaterade aktiviteter. Hela tiden längtade jag efter en egen hund men trodde att jag inte kunde ha en egen hund.
Vad jag inte visste var att Helena och Pernilla, två vänner som var aktiva inom lure-coursing hade träffat Pia Jeppson som har
Kennel Xass Farah. Pia hade en då sex månaders släthårig saluki-kille som hette Dino. Dino hade skadat sig som valp och var kvar hos Pia tills vidare. Både Helena och Pernilla tyckte jag skulle ha Dino. Dom bad Pia kontakta mig via email vilket hon gjorde.
Sommaren 2004 fick jag ett mail från Pia där hon beskrev Dino och skickade med bilder. Jag funderade länge och väl men beslutade till slut att tacka nej till att ta hand om Dino. Jag kände att det skulle vara för smärtsamt om jag skulle ta hand om Dino och bli sjuk igen och vara tvungen att lämna igen honom. Det var ett av mitt livs svåraste beslut.
I min enfald trodde jag att det var bra med det. Tji fick jag. Jag hade allvarligt underskattat kvinnans list. Helena och Pernilla smidde ränker. De nöjde sig inte med ett nej. De hade bestämt att Dino skulle komma till mig och så skulle det bli.
I september 2004 skulle jag åka ner till Hjältevad och titta på en lure-coursing tävling för att se vad det var som Pernilla och Helena la så mycket tid och pengar på. Sagt och gjort, jag åkte ner.
Vad jag inte visste var att Pia var där och hade med sig Dino. Helena och Pernilla hade gjort upp med Pia att jag skulle ta hand om Dino.
På kvällen när vi satt och fikade så fick jag ett koppel av Helena, på frågan varför jag fick det svarade hon att det skulle jag ha till Dino. När jag sa att jag inte vågade ta hand om honom på grund av risken för att bli sjuk så sa Helena att om det blev så att Dino inte kunde bo hos mig så fick han bo hos henne så fick jag iallafall träffa honom.
Efter det så kunde jag inte stå emot längre. Jag gick med på att ta hand om Dino. Pernilla skrattade lite och sa att det hade jag säkert redan tänkt, "får jag se i plånboken. Du har säkert med dig pengar för honom" utbrast hon till allas munterhet.
Dagen efter när jag åkte hem hade jag en vacker varelse med mig hem samtidigt som miljoner tankar snurrade i huvudet på mig.
Med facit hand så visade det sig att ta hand om Dino var en av dom bästa saker som hänt mig. Dino har gjort mig till en bättre människa och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan honom. Jag blir fortfarande sjuk ibland men med envishet och lite planering så är det värt smärtan och obehaget när jag blir dålig för jag får så mycket glädje av Dino och nu min nya saluki, Xass Farah E'Jaaz som kom till mig i augusti 2008 efter lång väntan.
Utan vänner som Helena och Pernilla och inte minst Pia så hade inte Dino kommit till mig och jag hade aldrig fått uppleva glädjen och lyckan som följer med att ha sällskap med en saluki, alla skulle ha sådana vänner.